- Är du okej? frågade jag samtidigt som jag försökte ta hennes hand igen. Jag ville hålla den i min, pussa på den och hålla på med hennes hår. precis som i förrgår. Men hon ville inte. hon drog bort handen igen.

- Ja, sa hon snabbt. Jag kollade frågande in i hennes ögon, och hon kollade tillbaka i mina. Läraren kom in i rummet.

- Hola! sa hon och började skriva på tavlan.

- Vi pratar om det sen. viskade jag i hennes öra, sedan vände jag mig mot tavlan.

---

Sagas perspektiv

 

Jag försökte skynda mig ut från klassrummet, jag var tvungen att undvika Felix i fortsättningen. annars skulle jag falla för honom ännu mer, och jag ville vänta. Jag gick mot utgången, men stoppades av en hand på axeln. Jag låtsades inte märka, och förtsatte gå.

- Saga?! Skrek Felix och sprang efter mig. Han tog tag i min arm, vände mig om så vi stog bara nån centimeter ifrån varandra. Jag kände hans andetag mot min hud, men jag backade snabbt bak.

- vad? Frågade jag och höjde på ögonbrynen.

- Vi måste prata. Sa han och drog med mig ut. vi satte oss på en bänk utanför skolan.

- Så? vad är det? suckade jag.

- Du vet vad det är. Vad vill du igentligen? vill du ha mig eller inte? sa han nästan lite argt. Jag kollade ner på mina fötter, sparkade till ett litet gruskorn.

- Jag vet inte Felix. okej? Jag vet inte. Sa jag samtidigt som jag reste mig upp. Felix tog direkt tag i min arm.

- Men okej, vi är ju iallafall vänner? du behöver inte vara arg på mig för ingenting! han höjde rösten och jag satte mig ner bredvid honom igen. 

- Jag är inte arg, jag bara... behöver tänka. suckade Jag.

- Jag är trött på det! Antingen så vill du ha mig, eller så vill du inte. Välj. Sa han riktigt argt.

- Men Felix... förlåt... Jag kan inte välja det nu. Jag måste vänta, vänta och se... Jag vet inte om jag vill ha dig. 

- Vet du Saga? Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag tänker inte mer nu. Jag ger upp. Sa han och kollade mig rakt in i ögonen. Jag kände hur det högg till i hjärtat. Han reste sig från bänken, gick raka vägen därifrån. Jag kollade på honom där han gick. Jag blundade, ville inte öppna ögonen. för jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag hade förlorat honom.

 

Jag visste hur mycket jag ljög. Såklart jag skulle fortsätta kämpa för henne. Hon var det ändå jag kunde tänka på. Men jag fattar inte? Vad vill hon? varför har hon så svårt att bestämma sig? Jag gick med snabba steg hemmåt. Orkade inte skolan resten av dagen. Ville bara hem, sova. Tänka på vad hon igentligen vill. Varför hon är så svår. 

När jag kom hem låste jag upp dörren, slängde mig på soffan. Tog upp hörlurarna, skrivade upp till högsta, och lyssnade. Vad skulle jag göra för att få henne? Vad var det hon krävde? Jag gjorde ju verkligen allt jag kunde, exakt allt. men ändå skiter hon i mig. skulle jag ge henne en present? komma med blommor? ett halsband? bjuda henne på middag? Jag skulle kunna göra vad som helst för att få henne. Jag var så trött på att hon var så svårfångad. 

 

Jag öppnade försiktigt ögonen, för att inte tårarna skulle forsa ut. Men självklart gjorde dom det ändå. jag försökte torka bort dom, men det kom bara fler och fler. Vad skulle jag göra?! Jag kunde ju inte sitta här och gråta. Jag reste mig, Jag snabbt över skolgården santidigt som tårarna bara rann. skulle jag gå hem? Jag bestämde mig för det, och började gå hemmåt.jag kände hur folk tittade, men jag brydde mig inte. Jag ville bara hem.

- Saga? Hörde jag en röst säga. Jag vände mig föriktigt om. där stog Oscar. Han kollade frågande på mig. Jag gav honom en varm kram, låt tårarna rinna på hans tröja. Han kramade mig hårt. 

- Vad har hänt? viskade han oroligt i mitt öra, samtidigt som han började dra med mig bort från skolgården. 

- Felix. sa jag och kände hur tårarna började rinna ännu mer. Jag kände hur stel han blev.

- Den jäveln. Han lovade att inte såra dig. mumlade Oscar och jag såg hur hans käkar spänndes.

- Det gjorde han inte heller... Det var lixom jag... Jag förlorade honom. Sa jag och torkade bort tårarna. Oscar kollade konstigt på mig.

- Jag fattar inte, vad sa han? och vad sa du? Frågade Oscar förvånat. Jag suckade. Jag ville bara hem.

- Oscar... Jag vill hem. sa jag istället för att svara på hans fråga. 

- Jag kör dig. Sa han och jag nickade. vi gick bort mot hans moppe, Och jag hoppade upp bakom. vi körde fort genom stan, och stannade utanför mitt hus.

- Tack, sa jag med ett litet leende och klev av moppen.

- Vill du att jag följer med in? Jag vill inte att du ska vara ensam. Sa han samtidigt som han tog av sig hjälmen.

- Det skulle vara jättesnällt. Han nickade och vi gick in i huset. Vi gick direkt upp på mitt rum, och vi satte oss ner på min säng.

- nu får du faktiskt berätta. Jag vill inte se dig ledsen. sa han och la sin hand på mitt knä. Jag rös i hela kroppen när han gjorde så.

- Jag vet inte Oscar... Jag kommer bara börja gråta. 

- då tröstar jag dig. sa han lungt och log.

Jag tog ett djup andetag, och berättade allt. exakt allting. planen, allt. Hur Felix klart och tydligt hade sagt att han inte orkade mer, att han gav upp på mig. När jag var klar, flyttade sig Oscar närmre mig, tog mig i hans armar och kramade om mig hårt. Jag kramade tillbaks.

- Tack Oscar, viskade jag i hans öra, och han kramade mig ännu hårdare till svar.