- Kan du inte bjuda hit han på middag då? så jag får träffa honom? sa mamma och klämmde fram ett leende.

- måste jag det...? sa jag och hon skrattade åt min reaktion.

- snälla, det blir kul. Jag och pappa ska sköta oss, vi lovar. Jag kollade tveksamt på mamma. 

- okejdå. jag fåpgar om han vill äta här ikväll. Men vi kan väll börja med att han får komma hit redan nu? frågade jag och log försiktigt.

- självklart, sa hon och jag gav henne en kram. sedan sprang jag upp och ringde Felix.

---

Felix klev in i hallen, jag gav honom en kram och han gick in. Mamma stack direkt ut huvudet i hallen.

- du måste vara Felix! sa hon och sträckte ut handen. Felix log.

- Det stämmer, du måste vara Sagas mamma? sa han med ett leende och skakade mammas hand.

- precis. Ni kan väll hjälpa till med maten? frågade hon och vände sig mot köket. Jag blängde argt på henne. varför skulle hon vara så jobbig? 

- nej mamma, började jag, men avbröts av Felix.

- absolut, sa han, tog tag i min arm och drog med mig ut i köket. jag himlade med ögonen och följde efter.

- Vad snällt av er, ni kan börja fixa grönsakerna, sen potatisen och sist köttet. Jag ska åka och handla lite saker vi kommer behöva, så det är bara att sätta igång! Sa mamma och gick iväg mot hallen. Jag suckade och kollade trött på Felix.

- var du tvungen att säga ja? frågade jag och suckade. han stog lutad med ena handen mot köksbänken. 

- det blir kul ju! Kom så börjar vi hacka! Sa han, log och började skära gurkan. Jag kollade på hur fort och smidigt han skärde upp gurkan.

- värst vilken bra kock du var då, sa jag, ställde mig bredvid och började hacka salladen.

- bättre än dig iallafall, flinade han och kollade ner på mina fula salladsblad. 

- sluutaaa, sa jag och puttade honom lätt i sidan.

- Jag visar dig hur man ska göra, sa han, ställde sig bakom mig och la händerna på mina samtidigt som han visade hur man skulle skära. Jag kände hans varma andetag mot min kind.

- Tack då, mästerkocken. flinade jag, vände bak mitt huvud mot hans och pussade honom mjukt på munnen. Jag hörde hur Felix släppte ner kniven på bänken, vände mig om mot han och jag kände hur hans hand gled längs min rygg upp till mitt bakhuvud. Han kysste mig en gång till. Jag log, vände mig om igen och fortsatte skära salladen. Jag kände hur Felix kollade på mig, jag kollade upp på honom. Han stog bara helt still vid sin skärbräda och kollade på mig. Med kepsen på huvudet och benen i kors.

- vad? sa jag och skrattade.

- du är fin, sa han och jag log ännu större. 

- Du är ännu finare, sa jag, han släppte kniven igen, gick fram till mig och gav mig en stor, varm kram. jag skrattade.

- Jag vill bara ha dig nära hela tiden, viskade han i mitt öra och kramade mig ännu hårdare. 

- Du har mig nära, men nu måste vi faktiskt skära grönsaker, skrattade jag mot hans axel. han skrattade och släppte mig. Vi började skära och hacka igen. han puttade mig lite lätt med rumpan, jag skrattade och puttade tillbaka. Han puttade ännu hårdare, så jag tappade balansen och ramlade ner på golvet med skratten i halsen.

- Vad var det där bra föööör? skrattade jag från golvet. han skrattade sträckte ut handen för att hjälpa mig upp, men såfort jag skulle ta tag i den drog han snabbt undan den, han satte handen för munnen och skrattade. Jag reste mig fort upp och försökte pussa Felix på munnen, men han backade skrattandes bakot.

- Du får bara en puss om du lär dig skära salladen fint. sa han och jag höjde på ögonbrynen.

- haha, sluta! sa jag och gick mot tryckte han mot väggen. jag försökte kyssa hans läppar men han vek bara bort huvudet.

- om du lär dig skära först. sa han bestämt och tog sig ur mitt grepp, pressade mig mot väggen och retades genom att bara vara nån milimeter från mina läppar. jag böjde mig fram för att försöka kyssa dom, men han backade snabbt bakot.

- lär dig skära först, viskade han, kom nuddade löst mina läppar, men lät mig inte kyssa dom.

Jag himlade med ögonen, gick bort mot skärbrädan och skärde så fina bitar jag kunde. Felix stog lutad mot väggen och kollade på. 

- godkännt? frågade jag när jag skärt klart. Han la handen under hakan och rynkade på ögonbrynen. 

- hmmm... sa han retsamt men kunde inte hålla inne skrattet. jag gick närmre honom.

- jag kan inte göra bättre! suckade jag, hann inte tänka mer så var hans läppar pressade mot mina igen. även om det hade hänt så många gånger, var fjärilarna i min mage helt galna.

 

 

Jag la försiktigr handen på hennes midja och började kittla henne lite försiktigt. hon fnissade till, jag avbröt kyssen och började kittla henne på magen med båda händerna. Hon skrattade, försökte springa iväg.

- sluta Felix, jag är jättekittlig! Sa hon och ställde sig mot bänken. Jag gick mot henne, log ett busigt leende och kittlade henne ännu mer.

- SLUTA! skrek hon sammtidigt som hon skrattade. Hon viftade med armarna, och duns, så hade all sallad ramlat ner på golvet. Hon började skratta, tog upp sallad och kastade det rakt i mitt ansikte. 

- Så det är på de viset, flinade jag, tog upp tre tomater i mina händer, samtidigt som hon sprang mot kylen och tog ut ketchupen.

- Om du kastar, sprutar jag. sa hon dödsallvarligt. jag lyfte handen för att kasta tomaten, kastede den och sprang snabbt bakom bänken, samtigt som hon sprutade, rakt på väggen. Hon började skratta, jag såg hur hon la sig ner på marken och släppte ketchupflaskan bredvid sig. jag sprang fort fram, satte mig över henne, tog upp ketchupflaskan och sprutade i hela hennes ansikte. 

- SLUTA, SERIÖST! SLUTA FELIX, JAG SPYR SNART! skrek hon med ketchup i hela ansiktet. Jag log retsamt, reste mig från henne och sprang, rakt in i köksbordet, så stolarna på andra sidan välte. 

- aaj! ropade jag, samtidigt som jag skrattade och sprang runt bordet. Saga sprang efter mig med ketchup flaskan i högsta hugg. Jag sprang mot henne, drog flaskan ur hennes grepp. Hon sprang skrattandes ut i hallen, jag gjorde mig redo, sprutade. men i samma sekund flyttade hon på sig, och ytterdörren bakom henne öppnades.

 

Jag kollade skräckslaget mot ytterdörren, där stog mamma med två ica kassar i händena, och ketchup över hela henne. Hon ställde ner kassarna med en duns, drog bort ketcupen från ansiktet och blängde på oss. 

- Vad i... började hon, gick bestämt in i köket och tittade sig omkring. stolar över hela golvet, ketchup på väggarna, salladsblad på govet och mosade tomater över hela golvet.

- UT UR MITT HUS! Skrek hon, och pekade på dörren. Jag svalde hårt och kollade på Felix, som stod nervöst och kliade sig i huvudet.

- Förlå... började han, men jag avbröt snabbt.

- Det är ingen idé, kom Felix. sa jag lågt, drog med honom ut ur huset. Jag gled ner mot husväggen och suckade.

- Förlåt Saga... jag trodde verkligen inte att vi skulle stöka ner så mycket...

- det är inte ditt fel. sa jag snabbt.

- jo Saga, det var jag som började, förlåt. suckade han.

- Det är mammas fel! Hon ska alltid överreagera! Jag får ju inte göra någonting! Jag hatar henne! muttrade jag och kollade surt ner i marken. Felix stog helt tyst och kollade på mig. varför sa han inget?

- OCH DU BARA STÅR DÄR, OCH STIRRAR! skrek jag och kände hur jag höll på att börja gråta, igentligen helt utan andledning. Han suckade och satte sig tyst bredvid mig, la sin hand på mitt ben. Jag drog surt bort benet.

- ska du säga nåt eller?! skrek jag och kände hur tårara började rinna. Felix tog sin hand och torkade bort dom. 

- Jag vet inte vad jag ska säga... sa han tyst. 

- Jag hatar min familj. Jag vill inte bo här längre. jag vill tillbaka till mitt förra hus, mitt liv var så mycket bättre där. sa jag, men ångrade det sekunden efter. Jag kollade på Felix, jag såg att han blev jätteledsen. Jag menade ju inte så. han svalde hårt.

- Flytta tillbaka då. sa han och reste sig. Jag kände klumpen växa i magen.

- Nej, Felix! Vänta! Jag menade inte så! sa jag, reste mig fort och drog tag i hans arm.

- sluta ljug Saga. Jag vet att du menade det. Ditt liv var mycket bättre innan mig. bara erkänn. sa han och kollade mig rakt in i ögonen. 

- nej! verkligen inte! Sluta Felix! gå inte! Jag får inte äns komma in i mitt egna hus! Snälla... Jag vill inte sitta här ute helt själv! bad jag honom. Hon kollade länge på mig, utan att säga nåt. Säg nåt då... tänkte jag.

- Jag vet inte vad jag ska säga Saga.. för jag vet hur sant det du sa är. Sa han ledsamt.

- Du har fel, snälla Felix.... Han suckade, drog in mig i en kram.

- Jag vill bara inte förlora dig Saga, sa han mot min axel.

- du kommer inte, viskade jag tillbaka. vi släppte kramen, kollade på varandra ett långt tag och log.

- Kom, du kan sova hos mig. sa han och vi hoppade upp på hans moppe.