- Felix... vart... vart ska hon flytta? frågade Ogge försiktigt. Felix lyfta ansiktet från Daffs axel och kollade upp på oss.

- Till London. fick han ur sig med hes röst. Jag höjde på ögonbrynen.

- Men va?? frågade jag förvånat och Felix slet sig ur Daffs grepp.

- Ja! Hon åker imorgon! Sa han och jag kände klumpen i magen. Saga? skulle hon flytta? Varför i helvete då?

- Men... varför... varför har hon inte sagt något? frågade Omar och Felix bara skakade på huvudet.

- Inte fan vet jag?! Sa han argt. Jag satte mig ner i soffan och kollade på Felix rödgråtna ögon.

- Vad ska jag göra? frågade han hest. Hans röst var väldigt svag och det kändes som den skulle spricka när som helst. Jag svalde hårt, gick fram till Felix och slog armarna runt honom i en hård kram. Jag kände hur tårarna var nära men om jag skulle börja gråta nu skulle det bara bli värre, så jag bet mig hårt i läppen för att hålla dom tillbaka.

- Jag... jag... Klarar mig inte utan henne, grät han och jag kollade oroligt på dom andra killarna. Det här var ju bara helt jävla stört

---

Sagas Perspektiv

Jag hängde handväskan över axeln och kollade mig omkring i mitt rum. Det var sista gången jag skulle stå i dethär rummet. Minnen kom tillbaka som slag i huvudet när jag kollade mig omkring. Jag mindes alla gånger jag legat och gråtit i min säng, med Felix armar runt min midja eller utan. Alla gånger jag rivit ut hela min garderob i ren frustration av att inte ha något alls att ha på mig. Alla gånger jag och Alice suttit på golvet och skrattat, alla gånger Felicia och jag dansat runt som galna. Alla gånger Felix tryckt upp mig sådär löst mot dörren och kysst mig. Tårarna fyllde mina ögon men jag blinkade snabbt bort dom. Jag skulle inte gråta mer. Hur mycket jag än skrikit på mamma och pappa så fattade jag att dom inte tänkte ändra sig. Vi skulle flytta till London, nu. Jag ville inte tänka på det. Jag ville stänga av tankarna på att inte få vara med Felix mer,  inte med Oscar, Ogge eller Omar. Jag skulle inte kunna gå till Alice eller Felicia när jag var ledsen, eller sitta på något mysigt café och bara prata. Jag skulle inte kunna göra så mer. Jag skulle vara tvungen att skaffa nya vänner och börja om på nytt. Precis när allt började bli bra.

- Saga! Ropade mamma nerifrån och avbröt mina tankar. Jag snörvlade till och la märke till tårarna som nu rann ner för mina kinder.

- mmm? mumlade jag, kollade mig en sista gång på det nästan helt tomma rummet.

- Är du klar snart? ropade hon och jag bet mig hårt i underläppen. Jag vände mig snabbt om, stängde dörren till rummet och sprang ner för trappen. Utan att tänka drog jag på mig skorna och gick med snabba steg ut till taxin som skulle ta oss till flygplatsen. Pappa satt i fram bredvid chauffören med ett medlidande leende på läpparna. jag tänkte inte le tillbaka. Utan att säga något tog jag upp mina hörlurar och kopplade i dom i mobilen. Jag hade fått sjukt många sms och samtal från Felix, Alice, Felicia och några från dom andra killarna, men jag hade bara ignorerat allt. Jag orkade inte prata med någon just nu, då skulle det bara bli ännu jobbigare att lämna dom. Jag behövde bara göra allt dethär snabbt, utan att tänka. Då skulle det gå bra. Jag slöt ögonen och lutade mig mot bilrutan. Efter några minuter kände jag hur vi började åka. Mot Arlanda och mot London.

 

Jag vaknade av att telefonen ringde för säkert 5 gången denhär natten. vem fan var det och vad ville personen? Varje gång hade jag lagt en kudde över huvudet och somnat om men det funkade inte längre. Med en irriterad suck röck jag åt mig telefonen och såg Oscars namn på skärmen. I samma sekund kom paniken krypandes. Fan! Jag slängde en blick på klockan som visade 04.00, vilket betydde att Sagas plan skulle gå om en timme. Helvetes jävla skit! Hur kunde jag glömma?! Jag flög upp ur sängen, drog åt mig en keps som jag slängde på huvudet och drog på mig en vit t-shirt och ett par svarta jeans, sedan röck jag åt mig moblilen och busskortet och ringde upp Oscar.

- Felix vart fan är du?! frågade han stressat. jag stängde ytterdörren efter mig och började med snabba steg gå mot tunnelbanan.

- Eh, jag... jag försov mig men jag är på väg. mumlade jag medan jag sprang fram på dom tomma gatorna. Klockan var ju bara 4 så det var rätt så tomt ute.

- Vi är på flygplatsen om 5 minuter, du kommer inte hinna Felix?! Sa han stressat. Jag kände hur gråten samlade sig som en klump i halsen. Jag skulle fan hinna.

- Jag hinner visst, jag kommer snart. sa jag och la snabbt på. Jag kom fram till tunnelbanan och blippade mitt kort mot kortläsaren, sedan sprang jag ner för rulltrapporna. 2 minuter tills den skulle gå. Stressat satte jag mig ner på bänken och kollade mig omkring. det var helt tomt. Min blick flackade mellan tidtabellen och klockan på min handled. Jag brukade aldrig andvända den klockan men just nu kändes den nödvändig. Efter två extremt långsamma minuter rullade äntligen tunnelbanan in och jag klev på.

 

Jag kände hur någon löst skakade mig. Det måste vara Felix, tänkte jag, vi skulle ju åka till Grekland idag. Jag bestämde mig för att fortsätta sova så att han skulle bära mig mot flygplatsen.

- Saga kom igen, vakna. Sa en röst som verkligen inte lät som Felix. jag öppnade ögonen och kollade förvirrat på mamma som stog och försökte väcka mig. Min blick vandrade runt i bilen som inte var vår bil, utan liknade mer en taxi.

- Vart är Felix? frågade jag chockat och mamma gav mig en förvånad och nästan lite orolig blick.

- Ja... han är hemma antar jag, kom igen, London väntar. Sa hon med ett litet leende och då kom jag på. Jag skulle inte alls till Grekland med Felix. Jag skulle till London, utan felix. Jag svalde hårt och knäppte upp säkerhetsbältet.

- Juste, mumlade jag och klev ur bilen. Jag gick efter mamma och pappa och in på flygplatsen. stressade föräldrar försökte hålla koll på sina barn, vissa satt och väntade på bänkar och andra gick runt och verkade hur glada som helst över att dom skulle resa. Jag önskar jag var en av dom. Som skulle åka bort på en semester i nån vecka och sen komma tillbaka igen.

- Saga! Ropade en röst och jag vände mig förvånat om. Bakom mig stog Oscar, Ogge, Omar, Felicia och Alice och kollade på mig. Jag sökte med blicken efter den 6e personen som saknades, Felix.

- Va...vad gör ni här? frågade jag chockat och låt Felicia och Alice krama om mig i någon sorts gruppkram.

- Vi ville komma och säga hejdå, innan du åker, Sa Ogge med ett litet leende. Jag log tillbaka och kramade om honom.

- Vad gulliga ni är, ni hade inte behövt... började jag men Alice avbröt.

- Jo det hade vi visst, kom och krama mig istället, Sa hon och drog in mig i ännu en kram. jag pressade ihop läpparna och kramade om henne hårt. Inte gråta, inte gråta, inte gråta, tänkte jag, släppte kramen och log ett stelt leende mot henne. Jag kollade ännu en gång efter Felix, men han var inte här. Varför inte?

- Vart är Felix? frågade jag och kollade upp på Ogge, Omar och Oscar som kollade ledsamt på mig.

- Jag vet inte, han skulle komma hit men han försov sig, jag vet inte om han kommer hinna Saga, sa Oscar och jag nickade långsamt. Log ett litet leende för att lura mig själv att det var lungt, men jag visste innerst inne att det var det inte alls. Vadå att han försov sig? Hur kunde han göra det?

- Felix ville verkligen hinna Saga, ska jag hälsa honom något? frågade Oscar och jag kollade upp på honom.

- Nej, tack, men det är okej. sa jag och Oscar nickade. Allas blickar kollade ledsamt på mig. Ingen visste vad den skulle säga här näst. Det kändes så fel med bara ett hejdå, men vad mer kunde man göra? Jag kollade bak på mamma och pappa som stog och väntade.

- Jag... Jag måste nog gå, mumlde jag och Alice drog snabbt in mig i en kram. Jag begravde mitt ansikte i hennes tröja och kramade hårt tillbaka. Jag kände hur hon började skaka och hörde hennes små snyftningar bakom min axel. Jag pressade ihop ögonen hårt för att inte börja gråta själv.

- Jag ville inte att du ska åka, jag ville inte. sa hon och jag släppte kramen. Kollade på hennes röda ögon och snyftade till. Den första tåren rullade ner för min kind och Alice var snabb med att torka bort den.

- Förlåt, jag ska inte börja gråta såhär, sa hon och torkade bort sina egna tårar. Hon klev åt sidan och det var Felicias tur att ge mig en bamsekram.

- Vi hörs. mumlade hon och jag nickade. ännu fler tårar kom från mina ögon oh Felicia kramade om mig hårdare.
 Jag sträckte ut armen åt Alice som stog och grät så det blev en gruppkram.

- Jag älskar er tjejer glöm inte det, viskade jag och kramade om dom hårt. Sedan svalde jag ner gråten och kramade om killarna. Först var det Omar, jag gav honom en kram och han log.

- Kommer sakna dig Saga, sa han och jag nickade.

- Kommer sakna dig också. sa jag och Omar skrattade till.jag kollade fundersamt på honom.

- vad? frågade jag och han skakade på huvudet.

- Tänker bara på hur mycket du har hatat mig och hur jävla jobbig jag vart, sa han och jag skrattade.

- Du ska bara veta, skrattade jag och Omar log. Sedan drog Ogge in mig i en kram.

- Ta hand om Alice, hon behöver dig. viskade jag och Ogge nickade.

- Du kommer få det bra. Sa han och jag nickade. Sist kvar stog Oscar. Jag lät honom krama om mig.

- Vi hade kul tillsammans du och jag, sa han och jag nickade.

- Förlåt att allt bara slutar såhär. Sa jag och han skakade på huvudet.

- det är inte ditt fel Saga. sa han och jag log.

- Lycka till med Daniella. Hon verkar som en fin tjej, och det förtjänar du. Sa jag och Oscar sprack upp i ett leende.

- Jag kommer sakna dig, sa han och drog in mig i ännu en kram. jag svalde hårt och släppte kramen, kollade bak på mamma och pappa som såg stressade ut. Jag kollade mig omkring för att se om Felix syntes någonstans vilket han inte gjorde. Jag tog ett djupt andetag, kollade på Felicia och Alice som nu båda stog och grät.

- Tack för att ni kom, sa jag, sedan vände jag mig snabbt om och började gå.

- Vi älskar dig Saga! Hörde jag Felicia ropa bakom mig. Jag log och lät tårarna börja rinna för mina kinder. Utan att vände mig om en ända gång gick jag till mamma och pappa som log medlidande leenden. Jag hatade sånadär fula medlidande leenden igentligen. Folk log dom för att visa att dom brydde sig men det såg bara så fult och ittiterande ut. Hur skulle ett leende kunna hjälpa när man är såhär ledsen? Jag kände pappas hand på min axel.

- Det blir bra ska du se, sa han och vi började gå. Jag torkade bort tårarna under mina ögon och försökte inte tänka. Jag bara gick, efter mamma och pappa och kände mig som en zombie. Vi kom fram till säkerhetskontrollen. Jag gick igenom utan problem och väntade på mamma och pappa vid andra sidan. Dom kom och vi började gå bortåt. Plötslingt började säkerhetskontrollen pipa rejält och vakternas arga röster började skrika. Oroligt vände jag mig om och springandes mot mig kom Felix.

 

 

Jag sprang snabbt mot Saga som kollade oroligt på mig. Hennes mamma och pappa stod förskräckta i bakgrunden och när jag stog precis framför henne pustade jag ut.

- Förlåt. Sa jag och hon kollade konstigt på mig.

- För vad? frågade hon och utan att svara pressade jag hårt mina läppar mot hennes. Mina händer placerades på hennes höfter och jag drog henne tätt intill mig. Hennes läppar mjuknade och hon kysste mig tillbaka. Fjärilarna började fladdra runt vilt i magen samtidigt som det kändes som jag skulle börja gråta. Hon la armarna runt min hals och släppte kyssen. Hennes blick mötte min och jag såg hur en tår sakta föll ner över hennes kind.

- Du skulle inte ha gjort detdär. sa hon och jag svalde hårt.

- Jag vet, förlåt. Upprepade jag och Saga skakade på huvudet.

- Felix, du skulle inte gjorde detdär. Sa hon igen och jag drog in henne i en kram. Hon kramade om mig hårt och jag drog in hennes doft. Slöt ögonen och kände hennes armar runt min mage. Hon var det finaste som fanns. Jag släppte kramen och tog tag i hennes lilla hand.

- Här, lova att aldrig glömma bort mig. Sa jag och la ett litet silvrigt halsband i handen. Saga bet sig hårt i läppen och kollade på mig med sina tårfyllda ögon.

- Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig Felix, aldrig. sa hon med darrig röst och jag kollade ner på hennes händer. Hon höll hårt i halsbandet. Jag kollade upp på henne igen och mötte hennes blå, nu alldeles blanka ögon. jag svalde hårt. Var dethär sista gången jag kollade in i domdär isblå ögonen? jag la min hand mjukt på hennes kind och granskade hennes fina ansikte. Hon var så vecker. Hela hon, helt perfekt. den lilla näsan och dom ljusrosa läpparna som jag aldrig kunde få nog av. Sen var det ju somsagt ögonen. jag vet att jag tjatar om dom, men att bara kolla in i dom gör mig helt beroende. Beroende av att få veta vad hon tänker, hennes ögon gör mig så nyfiken. Jag vill bara veta allt som dom försöker säga mig. Saga tog bort min hand och höll den hårt i hennes.

- Vi är inte sånna som i slutet får varandra, sa hon och jag kollade länge på henne. Det var tyst en lång stund tills jag skakade på huvudet. Jag ville bara säga emot, jag ville ge henne tusen andledningar till varför vi visst skulle få varann tillslut. men det kändes hopplöst, det var som att jag förstog att hon kanske hade rätt denhär gången.

- jag har vart så jävla dum. Förlåt för allt, fortsatte hon med darrig röst. jag skakade på huvudet igen.

- Saga säg inte så... började jag men avbröts snabbt av en stark hand runt min axel som vände mig hastigt om.

- vad fan tror du att du håller på med?! Röt vakten och jag drog mig ur hans grepp.

- Ge mig en sekund bara... började jag men avbröts snabbt ännue en gång.

- Du bryter mot reglerna, sa han och började dra med mig bort. Jag vände mig förtvivlat mot Saga som kämpade hårt med att blinka bort tårarna. Vakten drog mig snabbt bort och Jag kämpade med att hålla min blick på Saga. Jag såg hur tårarna började forsa ner för hennes kinder och hur hennes pappa la handen på hennes axel. 

- Jag älskar dig Saga! Skrek jag och hörde hur Saga började gråta ännu högre. Jag slöt hårt ögonen och lät vakten dra bort mig hela vägen. Fan.