OUR LOVE DEL 103
- Jag vet vad ni kommer säga, och jag vill inte höra. Sa jag lågt, så lågt att det nästan inte hördes. Mamma suckade och kollade upp på pappa som såg lika trött ut han.
- Pappa har fått den här möjligheten Saga, och det är bestämt. Vi ska flytta. Sa hon och jag skakade på huvudet, Det kunde inte vara sant. Jag ville inte.
- Vart? Vart ska vi flytta? Frågade jag och torkade snabbt bort en tår som sakta rullade ner för min kind. Jag hörde pappa svälja hårt, långsamt kollade jag upp i hans ögon. Varför sa han inget? Han pressade ihop läpparna till ett sträck innan han öppnade munnen igen.
- London, vi ska flytta till London.
sagas perspektiv
Jag låg i min säng och försökte gång på gång att torka bort tårarna som forsade ner för mina kinder. London? Dom måste skämta, det gick inte, vad skulle hände med Felicia? Alice? Killarna? Tankarna snurrade runt och runt i mitt och gjorde så jag fick huvudverk. Det knackade på dörren och jag suckade.
- Kom inte in! Sa jag argt och snörvlade till. dörren öppnades i alla fall och in kom pappa. Han kollade ledsamt på mig en lång stund innan han öppnade munnen.
- Jag vet att du tycker det här är jobbigt gumman, sa han och satte sig ner på sänganten. Jag torkade mig med tröjärmen under ögat och la armarna i kors över bröstet.
- Jag tänker inte prata med dig. sa jag lågt.
- men vi måste prata om dethär. Sa han och jag skakade på huvudet.
- jag ska ringa Felicia så om du är snäll och går... började jag men pappa avbröt mig.
- Jag vet att du är orolig för vad som kommer hända med dina vänner, och jag vet att du hatar mig och mamma så mycket för dethär, men kan du lyssna på mig i alla fall? frågade han och jag suckade. Det var ingen idé, han tänkte inte gå.
- visst, prata. mumlade jag och pappa gav mig ett tacksamt leende.
- Jag fattar att det låter helt hemskt men försök tänka postivt. Du kommer att skaffa nya vänner där, plus att dina gamla vänner kommer kunna hälsa på. Vi kommer bo i ett jättefint hus, det är en stor vit villa. Jag är säker på att du kommer älska det nya huset. sa pappa och jag skakade på huvudet
- Jag bryr mig inte om hur fint huset är, jag trivs bra här. Jag vill inte flytta till något jävla London. sa jag argt och pappa suckade.
- hjärtat, det kommer bli så mycket bättre än vad du tror. Vi har bestämt det här nu, och det är såhär det kommer bli. Du kommer att älska London. sa pappa och jag skakade bestämt på huvudet ännu en gång.
- Allt handlar allt dom vad ni vill och vad som är bäst för er. Ni bryr inte ett skit om min åsikt. Sa jag argt. Det var ju verkligen så. Det spelade ingen roll vad jag ville. bara dom tjänade bra med pengar var dom nöjda. pappa vart tyst en stund och kollade på mig med en ledsam blick. Jag vet att han hatade att göra mig besviken, men när det kom till hans jobb, verkade inget vara viktigare.
- Du vet, när vi flyttade hit trodde du att du skulle hata det, men det blev ju bra, mycket bättre än du trodde det skulle bli. Jag är nästan säker på att det kommer bli likadant nu. sa han och jag höjde på ögonbrynen.
- Eh, nej? Nu ska vi flytta till ett nytt land pappa, skillnaden är jättestor. sa jag bestämt. Pappa nickade långsamt och en liten suck lämnade hans mun.
- Gilla det eller inte, men vi kommer flytta. Och vi åker på Tisdag. sa han och reste sig från sängen. Mitt hjärta stannade i nån sekund och jag kollade förvånat på pappa som var påväg ut från mitt rum.
- V..va? Vad sa du? frågade jag chockat. och pappa vände sig mot mig igen.
- Vi åker på Tisdag. Så hela morgondagen kommer vi behöva ägna åt att packa ihop. Sa han och jag kände hur tårarna var nära igen.
- Aldrig i livet, jag tänker INTE åka på Tisdag. Det är om typ TVÅ DAGAR. Är ni helt dumma i huvudet?! Jag kommer ju inte äns hinna säga hejdå?! Sa jag stressat. pappa suckade.
- Såklart du hinner. Felicia och Alice kan komma och hjälpa dig att packa ihop ju, sen har du hela Måndag på dig. Jag vet att det är lite ont om tid men vi får försöka göra det bästa vi kan av dethär. sa pappa och jag svalde hårt ner gråten som var påväg.
- Pappa. jag tänker inte åka på Tisdag, upprepade jag mig med aningen darrig röst. Hur kunde dom göra såhär?! pappa gav ifån sog ett halvhjärtat leende och satte sig ännu en gång på sängkanten. Han la handen mjukt på min axel.
- Saga, det kommer blir bra dethär. sa han med en lugn röst. Jag kollade in i hans ögon då brast det, tårarna började forsa ner för mina kinder och jag slängde mig i pappas famn. han tog emot mig och kramade mig hårt.
Jag ville verkligen inte flytta, verkligen inte.
Oscars Perspektiv
Jag gav killen i kassan pengarna och tog emot chokladkakorna, sedan slängde jag en blick på Daniella som kollade på mig med ett litet leende.
- Ska vi gå då? frågade hon och jag nickade. Vi lämnade affären och började gå hemmåt igen, vi småpratade om lite allt möjlitg och jag kände mig mer och mer bekväm i Daniellas sällskap. Hon var lixom så... jag vet inte... hon var rolig, charmig, söt, snygg, trevlig, gullig... Jag tyckte verkligen om henne.
När vi tillslut var hemma märkte jag att dörren var upplåst, så jag klev in i hallen med Daniella efter mig.
- hallå? Ropade jag och sparkade av mig mina skor.
- Hallå? Jag är i vardagsrummet! Ropade mamma tillbaks. jag vände mig mot Daniella och viftade med handen som ett tecken att hon skulle gå med mig. Hon gav mig en nervös blick och följde sedan med in till vardagsrummet där mamma satt med en tidning i händerna. hon kollade upp på mig och petade upp glasögonen från näsan samtidigt som hennes blick fortsatte mot Daniella.
- Nämen, vem är dethär då? frågade hon och Daniella harklade sig.
- Jag är Daniella, Oscars kompis. sa hon och mamma nickade.
- Jaha! Välkommen, sover du kvar här? frågade hon och Daniella kollade osäkert på mig, men jag bara nickade.
- ja, det gör hon. sa jag och Daniella log ett litet leende som verkade smitta av sig på mamma.
- Det finns madrass i källaren som ni kan hämta sen. sa hon och jag nickade.
- Det blir bra, vi går upp. Sa jag och mamma nickade. jag drog med mig Daniella upp för trappen och fortsatte in på mitt rum. Jag la mig i sängen och Daniella la sig ner bredvid.
- Din mamma verkar trevlig, sa hon och jag ryckte på axlarna.
- jo, det är hon väll. svarade jag och Daniella log.
- Hur är resten av din familj? frågade hon och jag kliade mig i huvudet.
- Öhm, jag har ju hundarna och sen pappa, men han jobbar rätt så mycket. Sa jag enkelt. Min familj var inte så speciell, det var bara jag, mamma och pappa, och hundarna då. Daniella nickade och det blev tyst en stund tills jag öppnade munnen.
- Hur är din familj? frågade jag och ett litet leende spreds på Daniellas läppar.
- jag bor med min pappa och min storebror. Min mamma dog när jag var liten, så jag kommer knappt ihåg henne. Sa hon och jag gav henne en midlidande blick.
- vad hände? frågade jag försiktigt.
- Cancer, svarade hon och jag nickade långsamt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
- Men jag har pappa och Liam, så det är okej. Fortsatte hon med ett leende. Jag nickade igen.
- Liam, är det din bror? frågade jag och nu var det hennes tur att nicka.
- Ja, han är 18 och typ väääärldens hockeynörd. sa hon och jag skrattade till. Det blev tyst igen, ingen pinsam tystnad utan en bekväm. Jag kom och tänka på chokladen vi köpt och blev direkt sugen. jag reste mig från sängen och drog åt mig ICA kassen, sedan tog jag upp chokladkakorna och öppnade den ena.
- nu ska du smaka Oreo. sa jag med ett litet leende och gav Daniella en bit. Hon log och tog emot den, stoppade den i munnen och tuggade. Hon rynkade på näsan och kollade tillbaks på mig.
- Hmm, helt okej, men... Inget slår mintkrokant. sa hon och jag höjde på ögonbrynen.
- seriöst! Hur kan du tycka det? frågade jag och Daniella bara skrattade.
- Har du äns smakat mintkrokant? frågade hon och jag nickade.
- Eh, ja. Men oreo är typ 100 gånger godare. sa jag och Daniella bara skakade på huvuvdet.
- Här, ge mig den andra. sa hon och jag sträckte mig efter mintkrokanten, gav den till Daniella. Jag följde hennes rörelser med blicken, hur hon öppnade den, stoppade in en ruta i munnen och log nöjt. Jag kollade på hennes ljusrosa läppar när hon tuggade på chokladen. Dom såg så mjuka ut, jag ville kyssa dom. eller va? ville jag? Jo, det är klart jag ville. Jag kollade upp från hennes läppar och mötte hennes blick. Henens ögon glittrade och vi höll ögonkontakten i några sekunder.
- Du har lite choklad på läppen, låt mig ta bort det. Sa jag och Daniella skrattade till. Jag flinade tillbaka och la min ena hand på hennes kind. jag kollade ännu en gång ner på hennes läppar och såg hur dom formades till ett brett leende. Innan jag hann tänka så mycket mer böjde jag mig fram och pressade mina läppar mjukt mot hennes. Jag kände hur fjärilarna började bubbla i magen och Daniella kysste tillbaka. Jag tyckte verkligen om den här tjejen.
Felix Perspektiv, nästa dag
Jag suger på att uppdatera å dethär kapitlet suger förlåt
OUR LOVE DEL 102
- jag hade sex med Felix. Sa jag tillslut, rakt på sak. Felicias ögon hastigt upp.
- Du gjorde vad?! Frågade hon chockat. Jag suckade.
- Jag veeet, men vi var fulla och det bara hände, han höll på och jag kunde verkligen inte motstå, Sa jag och Felicia fortsatte stirra på mig.
- Vet han något om det här? Vad kommer du säga till honom?! Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, han sov när jag gick och han har inte hört av sig, så jag hoppas och tror att han inte vet någonting. Sa jag och Felicia suckade.
- Och om han får reda på det, vad ska du säga då? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, okej? Jag kan bara inte ligga med honom och sen låtsas som om ingenting har hänt, vi båda har ju känslor för varandra och han kommer aldrig gå med på att bara glömma bort det, jag känner Felix och jag vet hur ledsen han kommer bli. Sa jag och Felicia suckade.
- Du måste hålla såååå tyst om dethär, Felix kan inte få reda på det, fattar du? Sa hon allvarligt och jag nickade.
- jag fattar. Mumlade jag.
Felix Perspektiv
Med en lättad suck la jag mig ner soffan, kollade upp på Ogge som slog sig ner bredvid mig.
- mamma kommer när som helst, allt är klart va? frågade jag och Ogge nickade.
- Tror det, sa han och jag pustade ut.
- Det där gjorde vi bra, sa jag och Ogge höjde handen för att ge mig en high five som jag besvarade.
- Tack för hjälpen, jag hade aldrig klarat det helt själv, sa jag och Ogge log.
- Såklart jag hjälper till, svarade han och jag log tillbaka. Ogge var så schysst, ställde alltid upp och fanns alltid där lixom. Jag tog upp mobilen för att kolla klockan men precis då slogs dörren upp och mamma kom in i hallen.
- Hej killar! Sa hon glatt när hon klev in i vardagsrummet.
- Tja, sa jag och hon kollade sig omkring.
- Vad fint det är, har ni städat? frågade hon förvånat och jag kollade på Ogge och sedan tillbaka på mamma.
- Yes, svarade jag och mamma sken upp i ett leende.
- Vad gulligt av er! Hur hade ni det igår?
- Bra, själv då? frågade jag och mamma nickade.
- Jo men jag hade det jättebra! Är ni hungriga? fortsatte hon medan hon gick in i köket. Jag kollade på Ogge igen och han ryckte på axlarna.
- lite kanske, svarade jag.
- Jag bakar lite bullar så får ni äta om ni vill, sa hon. jag mumlade ett "ja" och kollade på Ogge igen.
- Ska vi går upp? frågade jag och han nickade. Vi sprang upp för trappen och och in på mitt rum.
- Jag såg dig och Alice igår kväll förrästen, sa jag med ett litet flin och stängde dörren.
- Jaha? frågade han och försökte dölja leendet som började spridas på hans läppar.
- Jaaahaaaa...? flinade jag och höjde på ögonbrynen.
- Du såg oss, och? frågade han med ett litet skratt och jag bara ryckte på axlarna.
- Jag tänkte bara, ni typ, åt upp varann. sa jag och Ogge skrattade igen.
- Vadå, jag hade ju saknat henne, Sa han och jag nickade.
- Ja ni... började jag men avbröts av mammas arga röst.
- Felix! Kom ner hit, NU! Röt hon och jag kollade förskräckt på Ogge.
- Öhm, Jag kommer! ropade jag tillbaks, svalade hårt och kollade på Ogge igen.
- Fan, fan, fan. Vi måste missat städa bort något, sa jag oroligt och Ogge bet sig i underläppen.
- Felix ta det lungt, om det är så att din mamma har upptäckt något så försök prata med henne och tjafsa inte emot, det blir bara värre då, sa han och jag svalade hårt, nickade.
- Vänta här, sa jag, sprang ner för trappen och in i köket där mamma stog med soppåsen i ena handen.
- vad är dethär?! frågade hon och höll upp påsen mot mig. innuti låg massor ölburkar. helvete, hade vi glömt ta ut soporna? Hur jävla dum får man vara?! Jag kliade mig nervöst i nacken.
- Ehm, asså... började jag men mamma bara suckade.
- Vad var det du inte förstod i "ingen alkohol?" frågaded hon och jag suckade.
- Förlåt! Det kanske gick lite över styr men jag hade i alla fall kul, sa jag och mamma höjde på ögonbrynen.
- Felix det här är långt ifrån okej, vi har vissa regler här som ska följas! Sa hon argt och jag nickade.
- Jag vet, jag gjorde ett misstag! sa jag och mamma bara skakade på huvudet.
- Det var ett misstag för mycket, Du stannar hemma resten av helgen. sa mamma och jag höjde på ögonbrynen.
- ger du mig utegångsförbud? frågade jag och mamma nickade.
- Ja, det gör jag. Sa hon enkelt och jag suckade.
- Visst, utegångsförbud. mumlade jag. Precis som Ogge sagt var det ingen idé att säg emot, det skulle bara göra saker värre, och förrästen var det Lördag så utegångsförbudet var inte direkt långt. Jag skulle klara det, jag hade ju ändå inga planer för imorgon.
Oscars Perspektiv
- Min favorit är i alla fall mintkrokant, den är bara godast. sa hon allvarligt och jag skrattade.
- Men du har ju aldrig äns smakat den med Oreo kakor i, seriöst, du kommer älska den. sa jag och hon skakade på huvudet.
- Mintkrokant ska det va. sa hon och jag ryckte på axlarna.
- Då får vi väll köpa hem båda och testa, jag är nästan säker på att du kommer gilla Oreo mer. sa jag och Daniella himlade med ögonen.
- Om du betalar, visst. sa hon med ett flin. jag log tillbaka.
- Jag betalar. sa jag och Daniella log stort.
- Bra, då säger vi det, chokladdejt. sa hon och jag nickade.
- Perfekt! Sa jag och vi skrattade. Vi hade legat här på min säng och pratat i vilket kändes som flera timmar nu, om exakt allt och ingenting. Det blev tyst och Daniella gäspade högt.
- Jag är sååå trött, mumlade hon och jag vände min blick mot henne.
- Vad är klockan? frågade jag och hon ryckte lätt på axlarna. Jag fick upp mobilen ur byxfickan, 18.27, inte konstigt at jag började bli hungrig.
- Det är snart halv 7, vill du ha något att äta? frågade jag och Daniella nickade.
- jaa, gärna. sa hon och reste sig från sängen. vi gick ner för trappen och in i köket.
- Såååå, vad vill du ha? frågade jag och öppnade kylen. Daniella ställde sig bredvid mig så att våra armar snuddade löst vid varann, jag kände en rysning glida genom min kropp och hur ett leende spreds på mina läppar.
- hmmm, kan vi inte typ göra en sallad? om ni har typ kyckling eller nåt så kan man ju ha det i också, sa hon och jag nickade.
- Visst, det låter gott. Vad vill du ha i? frågade jag och Daniella bara ryckte på axlarna.
- typ sallad, gurka... du vet, såntdär. sa hon och jag nickade, tog ut sallad, gurka, tomat och en majsburk ur kylen.
- Om du fixar grönsakerna så steker jag kycklingen? frågade jag och hon nickade, tog emot grönsakerna och ställde sig vid köksbänken. Jag kollade på henne när hon tog fram skärbrädan och började hacka grönsakerna. Jag följde varenda rörelse hon gjorde och tillslut kollade hon upp på mig och skrattade.
- sluta stirra på mig! Skrattade hon lite generat. jag flinade.
- Varför? frågade jag och hon kollade upp på mig igen.
- För att jag kan inte koncentrera mig på att hacka grönsakerna när du gör det, sa hon och jag skrattade till.
- Men jag gillar ju att kolla på dig, sa jag och Daniellas kinder fick en lite rödare nyans. Hon sa inget utan bara log och fortsatte hacka. Med ett flin på läpparna öppnade jag frysen och plockade ut kyckligen. jag tog fram en stekpanna och hällde i lite smör, sedan la jag i kyckligen i stekpannan och började steka.
- Sååå, Ska du göra något ikväll? frågade jag och Daniella skakade på huvudet.
- nä, inget planerat, vadårå?
- Tänkte bara om du ville ha dendär chokladdejten senare, du kan ju sova här, sa jag med ett leende. Daniella skratatde och nickade.
- Det skulle vara kul. sa hon och jag log, min mobil blippade till och jag låste upp den. Daniella kollade på min skärm och sedan upp på mig med höja ögonbryn.
- Seriöst? Spelar du Kim Kardashian? frågade hon med skratt i rösten.
- Ja, vadå, gör inte du det eller? frågade jag med tillgjort röst och hon skrattade högt.
- Nej Oscar, inte äns jag gör det. sa hon och jag skrattade.
- Det är faktiskt askuuuul, och man blir fett beroende. sa jag och Daniella skrattade ännu mer.
- Du är så störd, skrattade hon och jag höll fram mobilen mot henne.
- neeej jag lovar, det är kul! Testa, sa jag och Daniella skrattade, tog emot mobilen.
- hur gör man då? frågade hon och jag ställde mig bakom henne och kollade över hennes axel.
- Läs bara vad som står och så kör du bara, det är inte svårt. sa jag och Daniella skrattade ännu en gång. Hennes skratt var riktigt fint, hela hon lös upp. Det var lixom inte bara ett leende utan hon skrattade med hela ansiktet.
Sagas Perspektiv
Jag låg i Felicias säng och skrattade hystersikt åt bilderna hon visade från när hon var liten, hon bläddrade bland alla tusentals bilder och vi hade skrattat i ungefär 20 minuter. Det kanske låter hemskt, men Felicia var en riktigt ful bebis. Mitt i skrattattacken avbröts vi av min ringande telefon. Jag lugnade ner mig och tog upp mobil från fickan, mammas namn stod på skärmen, så jag gav Felicia ett sista skratt innan jag la mobilen mot örat
- ja hallå? Sa jag glatt och satte mig upp i sängen.
- hej gumman, Middagen är klar om en kvart så du borde börja ta dig hem, Jag kollade och det går en buss om 5 minuter som du kan ta. Sa hon lite stressat.
- Ta det lugnt, jag äter hos Felicia. Sa jag och gäspade högt.
- Men snälla, kan du inte äta hemma? Vi har gjort lasagne, och hallonpaj till efterrätt. Plus att vi behöver prata om en grej. Sa hon och jag rynkade ihop ögonbrynen.
- prata om vad? Frågade jag nyfiket.
- Vi tar det när du kommer, men ta dig hem nu. Om du missar bussen går nästa om 20 minuter och då har maten hunnit bli kall. Sa hon och jag suckade.
- viiiiisst, jag kommer. Sa jag trött och reste mig från sängen.
- Bra. Hejdå. Sa hon och la på.
- vad ville hon? Frågade Felicia och jag gäspade igen.
- Måste hem och äta, dom hade tydligen något att berätta. Sa jag och Felicia nickade.
- Ring sen! Vill veta vad det var. Sa hon och jag log.
- Absolut, jag ringer. Sa jag, böjde mig över henne och gav henne en kram innan jag sprang ner för trappen. Jag skyndade in i hallen, drog på mig mina skor och ropade ett snabbt ”Hejdå” till Felicia som jag inte hann få ett svar på innan jag sprang ut i den svala sensommaren och fortsatte till bussen. Jag såg bussen stå och vänta några meter bort, så jag sprang sista biten och satte mig på bussen, skickade snabbt iväg ett sms till mamma om att jag var påväg, och efter några minuter var jag framme. Jag klev av och gick den korta biten till mitt hus. Jag ryckte upp dörren kände direkt doften av lasange som fyllde min näsa. Jag sparkade av mig skorna och sedan fortsatte jag in i köket där både mamma och pappa satt. Med ett litet leende slog jag mig ner vid bordet.
- hej, sa mamma och pappa nickade som ett hej. Jag blev nästan lite rädd eftersom dom bakstavligen stirrade på mig. Vad var det här om?
- hej, svarade jag och började ta upp lasagne på min tallrik. Jag försökte ignorera deras blickar så mycket som möjligt men efter några minuter av tystnad och stirrande blickar fick jag nog.
- okej, det här börjar bli läskigt, berätta vad som har hänt. Sa jag lite irriterat. Mamma och pappa kollade snabbt på varandra, mamma suckade och la ner huvudet i händerna medan pappa harklade sig.
- kolla Saga, vi fattar att det här kanske inte kommer vara den gladaste nyheten, började han och jag kände oron stiga inom mig. Vad var det här? Var någon sjuk? Hade något dött? Det var ungefär så det lät på dom.
- Nähe? Ut med det då. Sa jag och pappa återfuktade läpparna.
- Du vet att, mitt jobb påverkar ganska mycket, mumlade han och jag kände något krossas inom mig. Jag fattade direkt vad det här handlade om. Snälla, säg att dem skämtade, snälla, snälla. Jag svalde hårt och kände hur mina ögon började vattnas.
- Jag vet vad ni kommer säga, och jag vill inte höra. Sa jag lågt, så lågt att det nästan inte hördes. Mamma suckade och kollade upp på pappa som såg lika trött ut han.
- Pappa har fått den här möjligheten Saga, och det är bestämt. Vi ska flytta. Sa hon och jag skakade på huvudet, Det kunde inte vara sant. Jag ville inte.
- Vart? Vart ska vi flytta? Frågade jag och torkade snabbt bort en tår som sakta rullade ner för min kind. Jag hörde pappa svälja hårt, långsamt kollade jag upp i hans ögon. Varför sa han inget? Han pressade ihop läpparna till ett sträck innan han öppnade munnen igen.
- London, vi ska flytta till London.
helloooooooo
Vet ej hu detta blev pga klockan är 01.30 och jag är astrött, men ska bort på morgon så detta är typ min sista chans att få upp kapitlet så yeeeees... men Ja, vet att några kommer va jätte negativa till det som häne nu i slutet hehehehhe ;))) säger bara att ni har ingen aaaaaning om vad som händer :**** Hoppas ni mår bra, inte långt kvar till killarna är på skansen! kul juuu, Vi hörs snart! Pusssss
