- Jag vet vad ni kommer säga, och jag vill inte höra. Sa jag lågt, så lågt att det nästan inte hördes.  Mamma suckade och kollade upp på pappa som såg lika trött ut han.

- Pappa har fått den här möjligheten Saga, och det är bestämt. Vi ska flytta. Sa hon och jag skakade på huvudet, Det kunde inte vara sant. Jag ville inte.

- Vart? Vart ska vi flytta? Frågade jag och torkade snabbt bort en tår som sakta rullade ner för min kind. Jag hörde pappa svälja hårt, långsamt kollade jag upp i hans ögon. Varför sa han inget? Han pressade ihop läpparna till ett sträck innan han öppnade munnen igen.

- London, vi ska flytta till London.

sagas perspektiv

Jag låg i min säng och försökte gång på gång att torka bort tårarna som forsade ner för mina kinder. London? Dom måste skämta, det gick inte, vad skulle hände med Felicia? Alice? Killarna? Tankarna snurrade runt och runt i mitt och gjorde så jag fick huvudverk. Det knackade på dörren och jag suckade.

- Kom inte in! Sa jag argt och snörvlade till. dörren öppnades i alla fall och in kom pappa. Han kollade ledsamt på mig en lång stund innan han öppnade munnen.

- Jag vet att du tycker det här är jobbigt gumman, sa han och satte sig ner på sänganten. Jag torkade mig med tröjärmen under ögat och la armarna i kors över bröstet.

- Jag tänker inte prata med dig. sa jag lågt.

- men vi måste prata om dethär. Sa han och jag skakade på huvudet.

- jag ska ringa Felicia så om du är snäll och går... började jag men pappa avbröt mig.

- Jag vet att du är orolig för vad som kommer hända med dina vänner, och jag vet att du hatar mig och mamma så mycket för dethär, men kan du lyssna på mig i alla fall? frågade han och jag suckade. Det var ingen idé, han tänkte inte gå.

- visst, prata. mumlade jag och pappa gav mig ett tacksamt leende.

- Jag fattar att det låter helt hemskt men försök tänka postivt. Du kommer att skaffa nya vänner där, plus att dina gamla vänner kommer kunna hälsa på. Vi kommer bo i ett jättefint hus, det är en stor vit villa. Jag är säker på att du kommer älska det nya huset. sa pappa och jag skakade på huvudet

- Jag bryr mig inte om hur fint huset är, jag trivs bra här. Jag vill inte flytta till något jävla London. sa jag argt och pappa suckade.

- hjärtat, det kommer bli så mycket bättre än vad du tror. Vi har bestämt det här nu, och det är såhär det kommer bli. Du kommer att älska London. sa pappa och jag skakade bestämt på huvudet ännu en gång.

- Allt handlar allt dom vad ni vill och vad som är bäst för er. Ni bryr inte ett skit om min åsikt. Sa jag argt. Det var ju verkligen så. Det spelade ingen roll vad jag ville. bara dom tjänade bra med pengar var dom nöjda. pappa vart tyst en stund och kollade på mig med en ledsam blick. Jag vet att han hatade att göra mig besviken, men när det kom till hans jobb, verkade inget vara viktigare.

- Du vet, när vi flyttade hit trodde du att du skulle hata det, men det blev ju bra, mycket bättre än du trodde det skulle bli. Jag är nästan säker på att det kommer bli likadant nu. sa han och jag höjde på ögonbrynen.

- Eh, nej? Nu ska vi flytta till ett nytt land pappa, skillnaden är jättestor. sa jag bestämt. Pappa nickade långsamt och en liten suck lämnade hans mun.

- Gilla det eller inte, men vi kommer flytta. Och vi åker på Tisdag. sa han och reste sig från sängen. Mitt hjärta stannade i nån sekund och jag kollade förvånat på pappa som var påväg ut från mitt rum.

- V..va? Vad sa du? frågade jag chockat. och pappa vände sig mot mig igen.

- Vi åker på Tisdag. Så hela morgondagen kommer vi behöva ägna åt att packa ihop. Sa han och jag kände hur tårarna var nära igen.

- Aldrig i livet, jag tänker INTE åka på Tisdag. Det är om typ TVÅ DAGAR. Är ni helt dumma i huvudet?! Jag kommer ju inte äns hinna säga hejdå?! Sa jag stressat. pappa suckade.

- Såklart du hinner. Felicia och Alice kan komma och hjälpa dig att packa ihop ju, sen har du hela Måndag på dig. Jag vet att det är lite ont om tid men vi får försöka göra det bästa vi kan av dethär. sa pappa och jag svalde hårt ner gråten som var påväg.

- Pappa. jag tänker inte åka på Tisdag, upprepade jag mig med aningen darrig röst. Hur kunde dom göra såhär?! pappa gav ifån sog ett halvhjärtat leende och satte sig ännu en gång på sängkanten. Han la handen mjukt på min axel.

- Saga, det kommer blir bra dethär. sa han med en lugn röst. Jag kollade in i hans ögon då brast det, tårarna började forsa ner för mina kinder och jag slängde mig i pappas famn. han tog emot mig och kramade mig hårt.
Jag ville verkligen inte flytta, verkligen inte.

Oscars Perspektiv

Jag gav killen i kassan pengarna och tog emot chokladkakorna, sedan slängde jag en blick på Daniella som kollade på mig med ett litet leende.

- Ska vi gå då? frågade hon och jag nickade. Vi lämnade affären och började gå hemmåt igen, vi småpratade om lite allt möjlitg och jag kände mig mer och mer bekväm i Daniellas sällskap. Hon var lixom så... jag vet inte... hon var rolig, charmig, söt, snygg, trevlig, gullig... Jag tyckte verkligen om henne.

När vi tillslut var hemma märkte jag att dörren var upplåst, så jag klev in i hallen med Daniella efter mig.

- hallå? Ropade jag och sparkade av mig mina skor.

- Hallå? Jag är i vardagsrummet! Ropade mamma tillbaks. jag vände mig mot Daniella och viftade med handen som ett tecken att hon skulle gå med mig. Hon gav mig en nervös blick och följde sedan med in till vardagsrummet där mamma satt med en tidning i händerna. hon kollade upp på mig och petade upp glasögonen från näsan samtidigt som hennes blick fortsatte mot Daniella.

- Nämen, vem är dethär då? frågade hon och Daniella harklade sig.

- Jag är Daniella, Oscars kompis. sa hon och mamma nickade.

- Jaha! Välkommen, sover du kvar här? frågade hon och Daniella kollade osäkert på mig, men jag bara nickade.

- ja, det gör hon. sa jag och Daniella log ett litet leende som verkade smitta av sig på mamma.

- Det finns madrass i källaren som ni kan hämta sen. sa hon och jag nickade.

- Det blir bra, vi går upp. Sa jag och mamma nickade. jag drog med mig Daniella upp för trappen och fortsatte in på mitt rum. Jag la mig i sängen och Daniella la sig ner bredvid.

- Din mamma verkar trevlig, sa hon och jag ryckte på axlarna.

- jo, det är hon väll. svarade jag och Daniella log.

- Hur är resten av din familj? frågade hon och jag kliade mig i huvudet.

- Öhm, jag har ju hundarna och sen pappa, men han jobbar rätt så mycket. Sa jag enkelt. Min familj var inte så speciell, det var bara jag, mamma och pappa, och hundarna då. Daniella nickade och det blev tyst en stund tills jag öppnade munnen.

- Hur är din familj? frågade jag och ett litet leende spreds på Daniellas läppar.

- jag bor med min pappa och min storebror. Min mamma dog när jag var liten, så jag kommer knappt ihåg henne. Sa hon och jag gav henne en midlidande blick.

- vad hände? frågade jag försiktigt.

- Cancer, svarade hon och jag nickade långsamt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

- Men jag har pappa och Liam, så det är okej. Fortsatte hon med ett leende. Jag nickade igen.

- Liam, är det din bror? frågade jag och nu var det hennes tur att nicka.

- Ja, han är 18 och typ väääärldens hockeynörd. sa hon och jag skrattade till. Det blev tyst igen, ingen pinsam tystnad utan en bekväm. Jag kom och tänka på chokladen vi köpt och blev direkt sugen. jag reste mig från sängen och drog åt mig ICA kassen, sedan tog jag  upp chokladkakorna och öppnade den ena.

- nu ska du smaka Oreo. sa jag med ett litet leende och gav Daniella en bit. Hon log och tog emot den, stoppade den i munnen och tuggade. Hon rynkade på näsan och kollade tillbaks på mig.

- Hmm, helt okej, men... Inget slår mintkrokant. sa hon och jag höjde på ögonbrynen.

- seriöst! Hur kan du tycka det? frågade jag och Daniella bara skrattade.

- Har du äns smakat mintkrokant? frågade hon och jag nickade.

- Eh, ja. Men oreo är typ 100 gånger godare. sa jag och Daniella bara skakade på huvuvdet.

- Här, ge mig den andra. sa hon och jag sträckte mig efter mintkrokanten, gav den till Daniella. Jag följde hennes rörelser med blicken, hur hon öppnade den, stoppade in en ruta i munnen och log nöjt. Jag kollade på hennes ljusrosa läppar när hon tuggade på chokladen. Dom såg så mjuka ut, jag ville kyssa dom. eller va? ville jag? Jo, det är klart jag ville. Jag kollade upp från hennes läppar och mötte hennes blick. Henens ögon glittrade och vi höll ögonkontakten i några sekunder.

- Du har lite choklad på läppen, låt mig ta bort det. Sa jag och Daniella skrattade till. Jag flinade tillbaka och la min ena hand på hennes kind. jag kollade ännu en gång ner på hennes läppar och såg hur dom formades till ett brett leende. Innan jag hann tänka så mycket mer böjde jag mig fram och pressade mina läppar mjukt mot hennes. Jag kände hur fjärilarna började bubbla i magen och Daniella kysste tillbaka. Jag tyckte verkligen om den här tjejen.

Felix Perspektiv, nästa dag