- jag fattar hur det känns. men, du måste komma över henne. börja se henne som en vän. jag vet att det är svårt, men du måste. annars kommer Felix döda dig. och vad väljer du? ha kvar Felix som vän eller hålla på med Saga? Frågade Oscar och kollade mig rakt in i ögonen.

- Felix som vän såklart, sa jag och röck upp ett grässtrå från marken.

- då måste du vara försiktig, eller, jag menar, gör inget dumt Fredde. okej? sa han snällt. han var så snäll som faktiskt brydde sig, ville inte att jag skulle få problem. 

---

Felix Perspektiv

jag gick orolif run och runt i rummet. varför svarade hon inte? jag hade skickat massor sms och ring minst 5 gånger. var hon med Oscar? Usch. jag hatade att hon var där med honom. visst, hon hade lovat att ingen skulle hända, men jag visste ju hur mycket Oscar tyckte om henne. fast, hon skulle nog ändå aldrig låta något hända. eller? Jag knappade in hennes nummer och ringde en gång till. inget svar. Varför? hade hon inte sin mobil vid sig? varför inte? Jag la mig med en suck ner på sängen. kanske jag överdrev lite. Men hon brukade alltid ha sin mobil vid sig, det var det som oroade mig mest. Jag reste mig frustrerat upp, orkade inte sitta här inne och vänta. Jag bestämde mig för att ta en promenad, så jag sprang ner i hallen och drog på mig skorna.

- jag går ut! Skrek jag till mamma som satt i tvrummet. Hon nickade utan att slita blicken från tvn och jag gick. shit, det var verkligen varmt ute idag. jag tog av mig mössan och drog handen över håret, satte tillbaks mössan och började gå. Jag svängde upp på en liten väg där jag alltid brukade gå med hunden. den var lixom mysig på nått sätt. Jag gick längs vägkanten och såg ett bekant ansikte längre fram. jag kisade för att försöka se vem det var, men kunde inte se på så långt håll. jag gick lite fortare fram, och såg att det var Sagas mamma. jag svalde hårt.

- Hej, sa jag och log. Hon nickade till svar.

- Förlåt för... ja... du vet vad. började jag men avbröts av henne direkt.

- Tänk inte mer på det. sa hon snabbt. Jag märkte att hon fortfarande var sur. jag nickade försiktigt och det blev tyst.

- Jag har försökt få tag på Saga, men hon svarar inte... så om du hör nåt från henne kan du väll be henne ringa mig? frågade jag med min trevligaste röst.

- Hon jobbar, så jag förstår om hon inte svarar just nu. Det blev tyst igen.

- okej, men vi ses väll antar jag, sa jag hon nickade och började gå. Jag suckade och fortsatte gå. varför var hon så sur på mig? varför gillade hon inte mig? Jag tog upp mobilen, knappade in Sagas nummer och ringde igen. för en gångs skulle svarade hon. jag log lättat.

- men vad är det?! sa hon irriterat i andra änden.

- varför svarar du inte?! svarade jag lika irriterat.

- Jag jobbar Felix! Jag kan inte prata då! Sa hon och jag suckade.

- men du kan väll iallafall kolla mobilen då och då? jag blir ju orolig när du inte svarar fattar du väll?! 

- vadå orolig? vad tror du jag ska göra? Frågade hon surt.

- Oscar. mumlade jag.

- Men är du seriös Felix?! Det är inget mellan mig och Oscar! Sluta oroa dig! Inget kommer hända jag lovar dig! sa hon argt.

- Men du fattar väll att jag inte tycker om det?! Du blev ju skitglad när du fick veta att du skulle få tillbringa helgen med Oscar och Fredde! sa skrek jag tillbaka.

- men är du dum eller?! det är ju självklart jag blir glad! Oscar är min kompis Felix! 

- Men det var ju du och jag som skulle tillbringa helgen tillsammans. inte du och Oscar! Sa jag och kände gråten i halsen. Jag hatade att skirka på Saga.

- Men va fan ska jag göra då?! kom hit då om det är så jävla viktigt! vi är ju alltid med varandra Felix! Jag måste väll få vara med mina andra vänner också?! eller?! skrek hon. shit, hon var verkligen arg nu. 

- Men förlåt då Saga! Förlåt för att jag vill träffa dig, va med dig. Förlåt för att jag bryr mig! Jag kan sluta! Skrek jag tillbaka.

- Ja gör det. hällre det än att du ringer en gång i timmen för att du är orolig att jag vart otrogen eller nåt. sa hon argt.

- bra, då ska jag sluta bry mig då. Hejdå.

- aa desamma. Hejdå. sa hon surt och la på. Jag stanande mitt på gatan, la ansiktet i händerna och sparkade på en sten som låg framför. Fan då Felix.

 

Jag slängde frustrerat mobilen i sängen, la armarna i kors och stirrade argt ut genom fönstret. varför var han så himla överbeskyddande för!? ååh, jag ville bara skrika rakt ut. Jag gick ner till Angelica.

- Jag går ut en stund, sa jag samtidigt som jag drog på mig skorna.

- är allt okej? frågade hon. jag måste sett riktigt sur ut. 

- mm, mumlade jag och öppnade ytterdörren.

- var tillbaka till 7 tiden bara, då är det middag, sa hon och log. Jag nickade och gick ut. Oscar och Fredde spelade fortfarande fotboll, dom hade gjort det hela dagen. Jag gick ut och kollade mig omkring. såg en stor äng fylld av blommor. Jag började gå dit. Där klunde jag ju sätta mig och tänka lite. Den var jätetfin, fylld med blommor som var riktigt höga. Jag klev i det höga gräset, gick till mitten av ängen och satte mig ner. När jag satt där var blommorna ända upp till midjan på mig. kvällssolen lös och det var så himla fint. Jag började tänka på vad Felix sagt. sluta bry sig. vad menade han igentligen med det? skulle han sluta bry sig om mig, helt? nej, jag visste att han inte skulle kunna det. det var bara något han sa. Jag skulle inte heller kunna sluta bry mig. han betydde alldeles för mycket för mig. det var bara något jag slängde ur mig för att jag var så arg. Men det är väll självklart jag blir arg när han håller på så? jag menar, jag måste väll få träffa andra kompisar också? eller? Jag drog upp ett grässtrå från marken och suckade. då kände jag en hand på mig axel. jag vände mig förvånat om. Där stog Fredde.

 

Jag såg Saga gå med bästämda steg bort mot ängen. var hon ledsen? Det såg nästan ut så på henne. Jag kollade på Oscar.

- du, jag komemr snart. stanna här. sa jag och han bara nickade fundersamt, men satte sig och tog upp mobilen. Jag började springa bort mot ängen. såg henne sitta ner bland dom höga blommorna.  Jag gick fram och la min ena hand på hennes axel. Hon vände sig chockat om.

- Fredde? vad gör du här? sa hon och rynkade på pannan.

- jag såg dig springa hit, och då såg inte direkt glad ut. sa jag och satte mig ner bredvid henne i gräset. Hon kollade ner i marken utan att säga nåt.

- är du okej Saga? frågade jag och la min hand på hennes knä.

- Jag bråkade med Felix. sa hon och kollade upp på mig.

- åh...  sa jag och hon nickade.

- han är så... jag vet inte... överbeskyddande. blir skitsur för att jag är här med er. jag hade ju inte direkt nåt val? pappa tvingade mig ju fakitskt att åka hit. sa hon och suckade.

- så du vill inte vara här med oss? sa jag och försökte se ledsen ut. hon himlade med ögonen och skrattade.

- jooo, du fattar vad jag menar. sa hon och la huvudet på sne.

- ja, förlåt. jag fattar. 

- Vad ska jag göra? Jag hatar att han är så. jag får väll vara med vem jag vill? sa hon surt.

- ja, det är klart. Hon suckade och la sig med huvudet i mitt knä. Jag började hålla på med hennes hår. det var så mjukt och lent.

- Jag får prata med honom när jag kommer hem, sa hon tyst.

- Det löser sig, jag lovar. sa jag och hon kollade upp på mig och log.

- Tack. sa hon tyst och log igen. Hon kollade rakt in i mina ögon. Vi satt så länge, och bara kollade in i varandras ögon. Hennes ögon var sååå fina, gröna och stora. glittrade lixom i solen. nu hade jag egentligen min chans, att kyssa henne. skulle jag? jag börjde mig försiktigt ner, så jag var nära hennes läppar. Jag kollade in i hennes ögon. hon kollade på mig och log. jag tog det som ett ja, att jag fick kyssa henne. jag böjde mig ner igen och mötte hennes läppar i en mjuk kyss. hennes läppar var så himla mjuka, det gick inte att beskriva. Hon röck till och puttade bort mig. jag kollade chockat på henne.

- för i helvete, vi kan inte göra sådär! Sa hon och satte sig upp. jag suckade.

- Nej, det kan vi verkligen inte. förlåt! sa jag och slog mig i pannan.

- det är lika mycket mitt fel. mumlade hon.

- vi glömmer detdär. vi behöver inte säga det till nån. Sa jag snabbt och reste mig upp.

- det gör vi verkligen inte. sa hon, höjde på ögonbrynen och reste sig upp. Hon borstade av jord och gräs som fastnat på hennes kläder. Hur kunde jag vara så dum och kyssa henne? jag var verkligen dum i huvudet. Hon suckade och slöt ögonen igen.

- Jag är en sån idiot. Kanske hade Felix rätt. han behöver vara sådär överbeskyddande. åååh, jag är så dum! skrek hon och täckte ansiktet  med händerna. Jag suckade.

- Vi glömmer det bara Saga. det hände aldrig. sa jag allvarligt och drog handen genom håret.

- mm. mumlade hon och började gå. Jag gick efter.

- snälla, du behöver inte vara arg på mig? frågade jag. Hon suckade.

- Nej Fredde, jag är arg på mig själv, jag är så jävla självisk! sa hon argt.

- Det var mitt fel. förlåt.

- lägg av bara, det var ingens fel! det bara hände. vi bara glömmer det. sa hon och började gå in mot huset. jag ställde mig utanför, sparkade argt i marken. Om Felix fick reda på nåt skulle han döda mig.