- Du har helt rätt gumman, helt rätt. sa hon tröstande.
- jag sa det, att det visst hade något med mig att göra, och då tog Felix upp Oscar, att jag höll på med båda. han är verkligen besviken på mig och jag förstår varför... men... det har inte äns något med dethär att göra! Sa jag upprört. Alice skakade på huvudet.
- Dom hatar dig inte... du vet mycket väl att dom är helt förälskade i dig och ett litet bråk kommer inte förstöra något. Det kanske kommer göra saker svårare men det löser sig, jag lovar. sa hon och jag nickade, kramade om henne hårt.
- Tack Alice, du är bäst. mumlade jag mot hennes axel.
Sagas Perspekitv
Jag la mig med en duns på sängen och kollade på Alice som stog och granskade sig själv i mina nya shorts.
- asså dom är sååå snygga! Jag mååååååste få låna dom nån gång. sa hon och snurrade ett varv i spegeln.
- mhhmmm, mumlade jag. Alice hade vart här i några timmar nu, och hon hade verkligen försökt med allt för att få mig på bra humör, vilket hade gått sådär. Alice suckade och satte sig bredvid mig på sängen.
- Du måste göra något åt dethär nu Saga! sa hon lite irriterat och slog till mig på rumpan. Jag kollade tröttsamt på henne.
- men vad ska jag göra? både Felix och Oscar hatar mig. sa jag och Alice la sig ner bredvid mig.
- Lägg av nu, du måste prata med dom, utan att det blir bråk. sa hon och jag nickade. Hon hade rätt. Att bara ligga här gjorde ingen nytta.
- Ska jag ringa Oscar? frågade jag och Alice nickade.
- Gör det nu, säg förlåt och att ni kan träffas ikväll och snacka om han har tid. sa hon och jag suckade, tog telefonen och slog in Oscars nummer. Jag gav Alice en lidande blick innan jag la telefonen mot örat. Några signaler gick fram tills Oscar svarade.
- hallå? sa han på andra sidan.
- Hej Oscar... sa jag försiktigt.
- Saga? frågade han.
- mm... Vi måste prata. sa jag lika försiktigt.
- Jag vet, förlåt... jag överreagerade. Såklart du får vara vän med vem du vill, jag är bara orolig att Felix ska ta dig ifrån mig, jag älskar dig Saga. sa han med en liten suck. Jag kände hur klumpen växte i magen. Hur kunde jag? hålla på med Felix när Oscar kände sådär? Usch, jag var en hemsk människa, en riktigt hemsk och äcklig människa.
- Nej Oscar, det är jag som ska säga förlåt. Jag fattar att du är orolig när jag är med Felix men... Han är min vän. sa jag och svalde hårt. Jag hatade verkligen att ljuga.
- Mm, och jag antar att jag får ta det. Har du tid att träffas? Så kan vi prata. frågade han och jag log svagt.
- Såklart, kom hit! svarade jag.
- okej bra, kommer om några minuter, puss! Sa han och la på. Jag tog lättat ner mobilen från örat med ett leende på läpparna. Alice höjde på ögonbrynen.
- Så vad sa han..? Frågade hon nyfiket. Jag satte mig upp i sängen.
- han kommer hit om några minuter. sa jag glatt. Alice ögon blev större och hon drog snabbt av sig shorsen.
- Jag kan ju inte vara här... jag måste gå! Nu! Sa hon stressat och drog på sig sina egna mjukisbyxor. Jag skrattade och reste mig från sängen, följde efter henne ner i hallen. Hon tröck ner dörrhandtaget för att gå ut.
- Hörrödu! en kram kanske? sa jag och Alice skrattade, vände sig om och kranmade om mig.
- Vi ses snart, älskar dig. Och lycka till nu! Sa hon. Jag log och vi släppte kramen.
- Hejdå! Älskar dig också. sa jag och Alice klev ut genom dörren. Precis då kom Oscar upp på uppfarten. Han vinkade och gick fram till oss.
- tja Alice! Sa han och kramade om henne.
- Öhm hej! Sa hon och kramade tillbaka.
- Hur mår du? frågade han.
- Jodå, det är bara bra. sa hon och Oscar nickade. Det blev tyst och jag gav Alice en blick som betydde "gå nu" Hon skrattade. och började gå.
- vi ses! Sa hon och gick iväg. Oscar vände sig mot mig och log. Vi kollade på varandra en lång stund tills Oscar tog tag i mitt ansikte och kysste mina läppar mjukt.
- Förlåt... mumlade han och vi släppte kyssen långsamt. Jag skakade på huvudet och gav honom en kram.
- Säg inte det, jag fattar att du är besviken. sa jag och Oscar kramade om mig hårdare.
- Jag älskar dig, du vet det va? sa han och jag svalde hårt. mina skuldkänslor höll på att välla över.
- Jag älskar dig också. mumlade jag och vi släppte kramen och gick in. Vi satte oss i soffan, jag lutade mig mot Oscars axel och han strök mig mjukt över håret. Det kändes så felmen också rätt, att ligga här med Oscar och mysa i soffan. kanske var det fel, kanske var det inte här jag skulle vara?
Felix Perspektiv (LÅTTIPS, "IT´S PERSONAL" AV THE RADIO DEPT.)
När jag såg Theresa komma gåendes mot mig började jag gå snabbare fram till henne. Inte bli sur nu felix, var det ända jag tänkte. hur gärna jag än ville skrika på henne att allt var hennes fel, så var det lika mycket mitt fel och jag behöver hjälpa henne med dethär. Jag tog ett djupt andetag och när jag kom fram till henne kramade jag om henne hårt. Theresa kramade tillbaks och så stog vi ett tag, helt tysta i tunnelbanan och kramades.
- Jag är rädd. viskade hon efter en stund. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Vi släppte kramen och jag kollade in i Theresas ögon.
- jag med. sa jag ärligt och bet mig hårt i underläppen för att undvika tårarna. Theresa grät redan, en tår rullade ner för hennes kind som jag var snabb med att torka bort. Jag behövde visa att jag brydde mig nu. det här var lika mycket mitt ansvar som hennes.
- Vad ska jag göra? frågade hon och fler tårar började rinna från henne kinder. jag svalde hårt och ryckte lätt på axlarna.
- Jag vet inte. viskade jag, Theresa suckade och blundade hårt.
- Det känns som en mardröm, jag önskar det här aldrig hänt! Jag känner mig ensamast i hela världen, det finns ingen att berätta dethär för, jag har ingen! Grät hon. Jag la händerna lugnande på hennes axlar.
- Du är inte ensam. jag är här, okej? sa jag med blicken fäst i Theresas ögon. Theresa nickade och torkade bort tårarna som låg under ögonen.
- Vi löser det här tillsammans, men inte nu. Vi går hem och sover, så träffas vi imorgon och pratar, okej? fortsatte jag. Theresa nickade sakta.
- Tack Felix, du är en bra kille. sa hon och jag log svagt.
- jag vill bara inte att du ska tro att dethär är ditt fel, för det är det inte. sa jag och Theresa log och gav mig en till kram.
- kommer du hem själv och så, är det lungt? frågade jag och vi släppte kramen.
- det är okej, vi hörs imorgon. sa hon och log. Jag nickade och Theresa gick mot sin tunnelbana. Jag tog ett djupt andetag och kollade upp i taket. Fan dethär.
Nyyyyy del uppeeee! Förlåt att det har tagit sån tid men fyllde år igår och har inte haft så myckt ideer heller hehehe, men nu ska jag snart sova och så så kommer nästa del så fort jag kaaan! har skitmycket i skolan nu men ska ta tag i det verkligen så jag hinner båda! Ilyyyy
