- jag har ingen lust att prata med dig nu saga. sa han med gråt i halsen. Jag sträckte ut armarna för att ge honom en kram, men han puttade bort mig. klumpen i min mage hade bara växt ännu mer, och jag kände hur nära jag var gråten.

- Jag fattar det... men... snälla Felix. bad jag igen.

- Du har gjort tillräckligt. sa han och vände sig om. Han gick snabbt iväg. Jag ville springa efter, men det kändes lönlöst. jag stog bara helt still och kollade på honom. jag såg hur han slängde rosen han höll i handen i marken, sparkade på den och gick vidare. Han sparkade argt på gruset som fanns på vägen, sen såg jag honom inte längre. jag kände hur tårarna började forsa. jag var tvungen att prata med honom. det fick bara inte sluta såhär.

---

Felix Perspektiv

Jag sprang in i huset, drog igen dörren bakom mig och sprang upp på mitt rum. tårarna forsade och jag sparkade hårt i väggen. hur kunde hon!? jag som precis börjat lita på henne. Jag satte mig ner på sängen och lutade huvudet i mina händer. Jag hörde hur nån knackade på dörren, reste mig snabbt och torkade bort tårarna under kinderna.

- kom in. sa jag hest. Dörren öppnades och där stog mamma. Hon kollade oroligt på mig.

- Felix? hur är det?! frågade hon och gick fram till mig, kramade om mig hårt. 

 tårarna började rinna igen. Jag kramade henne och lät hennes tröja torka upp mina tårar. 

- Saga... sa jag tyst och hon kramade mig hårdare.

- Vad har hon gjort Felix? Mamma släppte kramen och la händena på mina axlar, kollade rakt in i mina ögon.

- Hon kysste Fredde. Sa jag tyst och började gråta igen. Mamma kollade chockat på mig.

- gjorde Saga det? frågade hon och höjde på ögonbrynen. 

- JA! skrek jag och vände mig om. mamma kramade mig igen.

- lilla vännen... mumlade hon och jag slöt ögonen. 

- jag... jag trodde aldrig hon skulle det... speciellt i med Fredde... grät jag. 

- jag förstår gubben, vill du prata om det? Frågade mamma och kramade om mig ännnu hårdare. jag skakade på huvudet.

- jag behöver vara själv. sa jag tyst. mamma nickade och gick mot dörren.

- säg till om du vill ha nåt, okej? sa hon och log tröstsamt. jag nickade och hon gick ut ur mitt rum. Jag suckade och la mig ner på sängen. gned fingrarna mot tinningen. varför hade hon kysst Fredde? hade hon nån bra förklaring? skulle jag låta henne förklara? inte nu iallafall, jag var för ledsen. Jag tog upp mobilen, låste upp den. massor sms från Saga. jag slöt ögonen och öppnade smsen. "Felix, snälla ring mig" "snälla, jag kan förklara" "vi måste prata" "snälla?!" "vart är du nånstans?" "Jag är orolig felix, snälla svara" "felix" Jag släckte mobilen igen, fick direkt ett till sms. "Felix snälla, jag vet att du läst meddelande. bara svara. snälla, jag ber dig" jag läste meddelandet igen. skulle jag svara? nej, nu skulle jag visa att jag var arg. Jag la undan mobilen på bänken bredvid sängen och la mig ner igen. allt hade ju vart helt perfekt, fram tills nu. 

 

Vart var han nånstans? jag behövde prata med honom, nu. jag kollade meddelandena jag skickat igen. han hade ju läst dom, varför svarade han inte? Jag stog fortfarande ute på gatan utanför mitt hus. Var han hemma? skulle jag gå dit? jag var tvungen att träffa honom, jag kunde inte se honom sådär ledsen. Jag började gå mot hans hus, eller, rättare sagt springa. Jag sprang upp för trappen och knackade på dörren. Felix mamma öppnade, såg inte direkt glad ut.

- Är Felix hemma? sa jag oroligt.

- Jag tror inte han vill prata med dig just nu Saga, han är ganska förstörd... sa hon ledsamt. Det kände som något förstördes inuti mig. jag ville inte såra Felix. aldrig.

- åh... okej... Du kan väll iallafall säga att jag var här? och att jag skulle bli glad om han hörde av sig... sa jag och svalde hårt. Hon nickade och stängde dörren. Jag suckade och vände mig om för att gå igen. varför kunde han bara inte prata med mig? Jag började gå längs gatan. ingen aning om vart jag skulle. Felicia, jag kunde gå till Felicia. 

Jag gick upp för hennes uppfart och knackade på. Hon öppnade och i dörröppningen stog hon och Omar. jag kollade chockat på dom.

- oj förlåt... störde jag? frågade jag och kollade konstigt på Felicia. Vad gjorde Omar där? var dom tillsammans? jag trodde inte det skulle bli nåt mellan dom, verkligen inte.

- Nejdå, var det nåt speciellt? frågade hon med ett leende.

- öhm.. nejdå, eller... vi kan ta det senare. sa jag och vände mig om. Hon tog tag i min axel.

- Saga, har det hänt nåt? frågade hon igen. Jag suckade. Felicia kollade på Omar med en blick som betydde att han skulle gå. Han nickade och gick.

- berätta nu Saga, vad har hänt? frågade hon och jag kände gråten i halsen. 

- jo alltså... Jag kysste Fredde. och berättade nyss det för Felix. nu pratar han inte med mig. sa jag och lutade mig mot dörrkanten. 

- kysste du Fredde?! skrek hon och kollade argt på mig.

- ja, det gjorde jag. eller, han kysste mig... eller, jag vet inte. jag vet, det var jättedumt, och jag ångrar det. 

- Åh Saga... sa hon och kramade om mig.

- Vad ska jag göra? Felix hatar mig, sa jag och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

- Jag vet inte... du måste prata med honom... 

- jag har försökt, men han vill inte lyssna. sa jag och blundade. när jag kollade igen rann en tår ner för min kind. jag drog snabbt bort den, orkade inte gråta. 

- Du... jag ska bara säga hejdå till Omar... sen kan vi hitta på något. bara du och jag. sa hon och log. jag log smått tillbaka.

- nej, jag vill inte komma och förstöra. va med Omar du. jag klarar mig. sa jag.

- Men snälla? jag vill ju. sa hon och jag kollade tevksamt på henne.

- Okejdå. sa jag och hon bjöd in mig. jag ställde mig i hallen och drog av mig skorna, medan Felicia sprang upp till Omar. en minut senare kom han ner, log försiktigt och gick ut ur huset. 

- kom, så kolla vi på film. Jag följde med Felicia upp på hennes rum och vi la oss ner i sängen. Hon satte på nån komedi, och hur mycket jag än försökte få bort Felix hur mina tankar, var det omöjligt. det ända jag kunde tänka på var hans tårfyllda ögon, rosen han slängde i marken och när han sa åt mig att jag hade gjort tillräckligt. jag var en sån idiot.

 

Jag fällde upp paraplyet, drog jackan tätare och suckade. det regnade idag igen, och jag skulle ju knappast få skjuts av Felix till skolan. Jag gick snabbt genom regnet, plaskade i vattenpölarna. osmart nog hade jag tagit converse, så dom var helt genomblöta. Om jag såg Felix idag, skulle jag gå direkt fram och prata. inte låta honom göra nåt annat än att lyssna. Jag stog inte ut med att han hatade mig längre. jag behövde verkligen få förklara. Jag såg skolan runt hörnet, sprang sista biten, gick in genom porten och fällde ner mitt dyngsura paraply. gick mot mattesalen. Jag klev tyst in och satte mig vid ett fönsterbord. lektionen hade redan börjat, så alla ögon var vända mot mig, vilket jag hatade. 

- Godmorgon Saga, sa läraren med ett leende. jag nickade till svar, tog upp mina böcker och började jobba direkt.

 

Hela min dag gick ut på att försöka hitta Felix. han var ingenstans, inte i matsalen, vid toaletterna, ute, inegnstans. jag hade till och med stått och väntat vad hans skåp, utan att sen honom. antingen undvek han mig, eller så hade han stannat hemma. Jag suckade och började gå mot sista lektionen som var idrott. Jag gick ut på skolgården, drog luvan över huvudet och skyndade. men stannade tvärt när jag såg en kille med blont hår, svart mössa och en ryggsäck på ryggen stå längre bort. Det var Felix. han stog borta vid sin moppe och pratade med nån, som såg ut som Ogge.

- Felix! skrek jag och sprang dig. han vände sig om, och när han såg att det var jag tog han ett djupt andetag. han granskade mig uppifrån och ner.

- Saga... sa han och vände sig mot Ogge.

- Felix. vi måste prata. sa jag allvarligt. han kollade bort.

- nej Saga, inte nu. sa han lågt. Jag suckade.

- Snälla! Jag står inte ut längre. jag måste få förklara! 

- föklara vad?! hur det kändes att kyssa Fredde?! vad fan vill du igentligen? sa han och höjde rösten. jag kände gråten i halsen, svalde hårt. Folk hade börjat stirra. jag kände mig obekväm.

- Felix... snälla. bad jag. Han skakade på huvudet.

- Nej. sa han snabbt. Jag blundade hårt.

- jag tänker inte gå härifrån föränn jag får förklara Felix. sa jag allvarligt. Han himlade med ögonen.

- Jag känner verkligen inte för att ta dethär just nu Saga. snälla bara... gå härifrån. sa han argt. Ogge nickade.

- Gå nu Saga, han vill inte prata med dig. sa han instämmande. Jag blängde argt på Ogge.

- lägg dig inte i. sa jag surt och kollade på Felix igen, han stog och kollade på mig. när jag mötte hans blick kollade han snabbt bort.

 - snälla. vi kan inte ignorera varandra såhär... vi måste prata om det nån gång. Sa jag försiktigt.

- och den gången, är inte idag! Sa Ogge och försökte dra med Felix bort. men han stannade kvar. tittade länge på mig. som om han hade fattat att det låg en sanning i det jag sagt.

- kom, sa han och drog tag i min arm. han drog med mig en bit bort, där det var mindre folk. yes, han skulle ge min en chans att förklara. Han ställde sig och kollade rakt in i mina ögon.

- kolla Saga... Jag vill inte ge dig fler chanser. jag tycker du har fått alldeles för många. sa han allvarligt. det kändes som nån stoppade en kniv i mitt hjärta. jag kollade på honom och svalde hårt. han var alldeles blöt, regndroppar rann från hela han. 

- va...vad menar du? frågade jag chockat.

- Jag orkar inte mer Saga. du kysste Fredde. du gick över gränsen. sa han och jag såg hur hans ögon fylldes med tårar. klumpen i min mage blev större och större.

- Förlåt Felix... jag vill inte såra dig... Jag älskar dig Felix. sa jag oroligt. jag ville bara hålla för öronen, inte lyssna på nästa mening. han öppnade munnen, men stängde den snabbt igen. 

- Jag klarar inte dethär mer. sa han kort, och jag blev helt tyst. vad menade han? regnet piskade mig i ansiktet, och mitt hjärta slog dubbelt så fort. 

- snälla Felix...  gör inte dethär. sa jag darrigt. han blundade.

- Jag är trött på dethär Saga. fattar du det?! sjukt trött. trött på att vara ledsen, trött på att vara arg. allt pågrund av dig. Jag är så jävla trött på det! Sa han och höjde rösten. jag kände mig så himla dum.

- jag vet... förlåt.

- och vet du vad jag är mest trött på?! skrek han. jag skakade på huvudet och kollade orligt in i hans ögon.